I målningen "Venus, åtföljd av nymfer och amoréer" från 1633 kombinerar målaren Francesco Albani renässansens kristna traditioner, som är en konceptuell referens för återfödelse, med klassicistiska synsätt i både grekisk och romersk konsthistoria och mytologi. Den bolognesiska skolan, en italiensk målarstil med fokus på klassicism och dess erotiska till idylliska variation av figurer och former, utgör den vägledande idén för måleriet. I ljuset av detta verkar målningens val av figurer vara glädjefyllt och poetiskt, genomsyrad av naturligt lugn och grace. När det gäller valet av färger talar å andra sidan målningen från renässansen och dess färgstarka effekter. Men låt oss ta en närmare titt på målningen.

För det första, när det gäller titeln på målningen, ligger den precis inom gränserna för den avbildade figurativiteten. Venus, den romerska gudinnan för kärlek och erotisk lust, ligger barbröstad och halvnaken på en tronliknande röd fåtölj eller soffa. Det centrala arrangemanget i centralperspektivet kompletteras av ett fint tyg av tung brokad och hennes moderna kroppsbyggnad betonas av det rådande skönhetsidealet. I hennes omedelbara närhet finns cupider, dvs. bevingade multipla representationer av kärleksguden Eros, som i egenskap av personifiering av erotiska begär också bär epitetet Cupido. Liksom Cupido i den romerska mytologin bär Eros också på ett pilköke med pilar som, när de skjuts genom hjärtat, väcker den berörda personens kärlek. Hans busiga och delvis pojkaktiga utseende uttrycks konkret genom lekfullhet och påminner på många sätt om änglavbildningar från den kristna traditionen. Precis som Amor och Eros är Venus den romerska motsvarigheten till den grekiska gudinnan Afrodite. Med utsträckta fötter är hon i full färd med att få sina fötter pedikyrerade av en cupido. I kontrast till detta står tre nymfer bakom henne och sköter om hennes hår. Hennes systerliknande utseende motsvarar Venus, som följer deras arbete genom en spegel i sin vänstra hand. Nymfer är ständiga följeslagare till vissa gudar, naturandar och gudar av lägre rang, som står i samband med lundar, ängar, källor och andra naturtyper. Filigran är också deras kropp som är insvept i tyg som helt eller delvis täcker deras kropp. Vid ett bord till vänster står och sitter tre andra cupider som från en smyckeskrin ger nymferna små prydnadssaker och prydnadsbälten som prydnader för gudinnan.

Landskapsmässigt befinner sig figurerna i en ängslund i sydlig stil, som är omgiven av många träd (troligen lärkar och tallar). På baksidan öppnar sig buskaget och visar ett bergslandskap under en stigande eller sjunkande sol. I skuggan ligger alltså de bakre delarna, där en av de viktigaste punkterna är en fontän till höger. Ovanpå fontänen finns en skulptur av den grekiska herdeguden Pan, en hornad hybridvarelse som bärs av ungdomar. Som skogens och naturens gud ligger han och spelar ett blåsinstrument på deras händer. Som stilleben finns två karaffer och en silverskål med söta delikatesser i förgrunden vid sidan av Venus smycken. De nedlagda kuverten samt de små cupidernas pilbågar ligger också på vänster framsida i gräset. I det infallande ljuset, som kommer från det övre vänstra hörnet, framstår Venus och nymfernas hud som nästan vit. I kontrast till detta fängslar omgivningen med rena naturliga färger som är baserade på verkligheten. Om nymfernas mantlar i ockra och brunt är relativt återhållsamma och diskreta, hänvisar tronen i rött med sin strålglans till den religiösa sammansättningen i tidstypiska renässansmålningar. Här representerar färgen både den heliga anden och martyrernas blod. Blått däremot, i form av ultramarin, motsvarade guldets värde och representerar det himmelska och herraväldet. I kombination med den vita gudinnans hud understryks återigen oändlighetens renhet.

Bilden, som är fantastiskt utformad i färg, spelar på kvinnokropparnas skönhet, som kan likställas med allomfattande kärlek genom gudinnan Venus som en symbol för kvinnlig elegans. Den ungdomliga förälskelsens lekfullhet och den naturligt uppkomna längtan dämpas i hennes närhet. Snarare är det Venus som hyllas som kärlekens förkroppsligande, vilket sträcker sig till vördnad som moder som är avkomman. Kärleken är centrum.

---

Venus besöks av nymfer och amoriner · Francesco Albani
Prado, Madrid, Spain / Bridgeman Images