Guldåldern i Nederländerna är en symbol för välstånd och rikedom som ingen annan. På 1600-talet gav sjöhandeln landet en oöverträffad ekonomisk blomstring. Det nederländska samhället blomstrade. Magnifika köpmanshus och stadsvillor växte upp längs gränderna i de stora städerna. Inredningen var inte mindre elegant. Sidenpapper spändes över väggarna, som skulle dekoreras med konst. Samhället ville ha verk i litet format som harmoniskt skulle smälta in i husets helhetsbild. Genremålningar som skildrade vardagslivet och landskapsmålningar som fångade de holländska landskapselementens unika karaktär ansågs lämpliga. En konstnärlig skapelseperiod inleddes som knappast kunde överträffas i kvantitet. Det byggdes verkstäder där konstnärerna målade många målningar varje dag. Rembrandt var en av de målare som anställde många andra konstnärer för att arbeta med de fullständiga beställningsböckerna. Konstnären Gerard ter Borch bodde under flera år i centrum för den konstnärliga blomstringen. Efter år av vandring och erfarenhet bosatte han sig i Amsterdam och ägnade sig åt porträttmålning.
Det nederländska samhället ansågs vara exceptionellt liberalt och kosmopolitiskt redan under de första århundradena. Inom de sociala klasserna rådde dock en strikt hierarki. I och med det allmänna välståndet tvingades aristokratin att framhäva sin ställning och återupplivade på så sätt en genre inom måleriet som fram till dess hade legat i dvala. Adeln beställde miniatyrporträtt. Gerard ter Borch anses vara en av de viktigaste holländska mästarna i denna genre. Hans förebilder var medlemmar av patriciatet eller adeln. De lät göra sina porträtt i miniatyrformat, dels för att ge dem till familjemedlemmar och vänner, dels för att ge dem vidare till andra hovar som en symbol för deras rang och lojalitet. Det rena porträttet stöddes av accessoarer så att den sociala positionen tydligt framgick av porträttet. Ter Borch lär ha använt sig av en mönsterbok från vilken hans kunder kunde välja kläder, frisyrer, accessoarer och poser. Målaren målade bara ansiktet för att passa till den.
Under sin vistelse i Amsterdam upptäckte ter Borch genremåleriet för sig själv. Konstnären valde sina modeller bland sina familjemedlemmar. Hans halvsyster Gesine är ofta huvudperson i hans genrebilder. Figurerna är klädda i glänsande satinkläder och ger liv åt de inre scenerna som ter Borch kunde skildra så bedrägligt verkligt och levande. Han frammanade tygets glans så perfekt på sina dukar att hans genremålerier fick smeknamnet "satinarbeten". En av hans mest kända målningar är Det galanta samtalet. Det pikanta med skildringen är att det inte är en familjeidyll, som man länge trodde. I dag är konsthistoriker säkra på att en penningsedel retuscherades från den förmanande faderns hand och att avbildningen handlar om handel på en bordell.
Guldåldern i Nederländerna är en symbol för välstånd och rikedom som ingen annan. På 1600-talet gav sjöhandeln landet en oöverträffad ekonomisk blomstring. Det nederländska samhället blomstrade. Magnifika köpmanshus och stadsvillor växte upp längs gränderna i de stora städerna. Inredningen var inte mindre elegant. Sidenpapper spändes över väggarna, som skulle dekoreras med konst. Samhället ville ha verk i litet format som harmoniskt skulle smälta in i husets helhetsbild. Genremålningar som skildrade vardagslivet och landskapsmålningar som fångade de holländska landskapselementens unika karaktär ansågs lämpliga. En konstnärlig skapelseperiod inleddes som knappast kunde överträffas i kvantitet. Det byggdes verkstäder där konstnärerna målade många målningar varje dag. Rembrandt var en av de målare som anställde många andra konstnärer för att arbeta med de fullständiga beställningsböckerna. Konstnären Gerard ter Borch bodde under flera år i centrum för den konstnärliga blomstringen. Efter år av vandring och erfarenhet bosatte han sig i Amsterdam och ägnade sig åt porträttmålning.
Det nederländska samhället ansågs vara exceptionellt liberalt och kosmopolitiskt redan under de första århundradena. Inom de sociala klasserna rådde dock en strikt hierarki. I och med det allmänna välståndet tvingades aristokratin att framhäva sin ställning och återupplivade på så sätt en genre inom måleriet som fram till dess hade legat i dvala. Adeln beställde miniatyrporträtt. Gerard ter Borch anses vara en av de viktigaste holländska mästarna i denna genre. Hans förebilder var medlemmar av patriciatet eller adeln. De lät göra sina porträtt i miniatyrformat, dels för att ge dem till familjemedlemmar och vänner, dels för att ge dem vidare till andra hovar som en symbol för deras rang och lojalitet. Det rena porträttet stöddes av accessoarer så att den sociala positionen tydligt framgick av porträttet. Ter Borch lär ha använt sig av en mönsterbok från vilken hans kunder kunde välja kläder, frisyrer, accessoarer och poser. Målaren målade bara ansiktet för att passa till den.
Under sin vistelse i Amsterdam upptäckte ter Borch genremåleriet för sig själv. Konstnären valde sina modeller bland sina familjemedlemmar. Hans halvsyster Gesine är ofta huvudperson i hans genrebilder. Figurerna är klädda i glänsande satinkläder och ger liv åt de inre scenerna som ter Borch kunde skildra så bedrägligt verkligt och levande. Han frammanade tygets glans så perfekt på sina dukar att hans genremålerier fick smeknamnet "satinarbeten". En av hans mest kända målningar är Det galanta samtalet. Det pikanta med skildringen är att det inte är en familjeidyll, som man länge trodde. I dag är konsthistoriker säkra på att en penningsedel retuscherades från den förmanande faderns hand och att avbildningen handlar om handel på en bordell.
Sida 1 / 2