Frans Pourbus den yngre kom från en framstående målarfamilj i Antwerpen. I sin fars verkstad med samma namn lärde han sig hantverkets verktyg för att få människor att uttrycka sig på duk. Som målare vid hovet i Bryssel lyckades han skaffa sig ett internationellt rykte innan han 1600 blev hovmålare åt hertigen av Mantua och nio år senare utnämndes till hovmålare vid det franska hovet. Frans Pourbus befann sig nu på toppen av sin karriär.
Den flamländska konstnären målade sin tids rika och vackra människor. Listan över de personer som han porträtterade är som en Who's Who över de mäktigaste europeiska härskarhusen. Bland hans kunder fanns den unge franske kungen Ludvig XIII och hans syster Elisabet, senare drottning av Spanien. Framför allt var det dock deras mor, den franska drottningen och tillfälliga regenten Maria de Medici, en av Europas vackraste och mest glamorösa kvinnor, som han flera gånger lät porträttera. Frans Pourbus gjorde ett nästan oöverträffat arbete med att skildra de överdådiga tyger som drottningarna bar. Damast, siden, spetsar och brokad som han målat vill man gärna röra vid. De fina damernas pärlörhängen och halsband glittrar som om de vore äkta. På hans tid, i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet, hade fina damer och herrar trevligt i praktfullt stärkta kavajer av spetsar, som Pourbus satte in i bilden så detaljerat att man kunde känna av klöverkonstens konst. Mästaren kan således betraktas som en tidig exponent för trompe-l'oeil-måleriet, vars syfte var att så att säga lura betraktarens öga och få honom att tro att han stod framför den verkliga personen i sin praktfulla klädsel.
Hans konstnärliga intresse gällde dock inte bara kläderna och prakten, utan framför allt den porträtterades personlighet. Han skapade på ett imponerande sätt tidlöst giltiga porträtt och smickrade säkert också sina kunder då och då genom att måla dem vackrare än de egentligen var. De var nöjda med sig själva och de är fortfarande utomordentligt nöjda i dag! Han satte också intelligens och makt på ett lämpligt sätt i scen. I exakta, nästan psykologiserande huvudstudier målade han till exempel tre franska domare, men han porträtterade också den inflytelserika diplomaten Vigilius av Aytta på ett värdigt sätt.
Den mest berömda porträttkonstnären i sin tid tog dock också upp religiösa teman, som han iscensatte på ett överdådigt sätt i den tidiga barockens anda. Det finns en nästan scenisk predikan av Johannes Döparen och en sista måltid med Kristus och hans lärjungar, som nästan är sammanvävd med en överjordisk renhet. Frans Pourbus var utan tvekan en av sin tids målarprinsar, som dog mycket hedrad i Paris 1622 vid 50 års ålder. Hans vän, den unge Peter Paul Rubens, påverkades också på ett vackert sätt av hans praktfulla materialitet i kläderna och själsligheten i hans skildringar av människor.
Frans Pourbus den yngre kom från en framstående målarfamilj i Antwerpen. I sin fars verkstad med samma namn lärde han sig hantverkets verktyg för att få människor att uttrycka sig på duk. Som målare vid hovet i Bryssel lyckades han skaffa sig ett internationellt rykte innan han 1600 blev hovmålare åt hertigen av Mantua och nio år senare utnämndes till hovmålare vid det franska hovet. Frans Pourbus befann sig nu på toppen av sin karriär.
Den flamländska konstnären målade sin tids rika och vackra människor. Listan över de personer som han porträtterade är som en Who's Who över de mäktigaste europeiska härskarhusen. Bland hans kunder fanns den unge franske kungen Ludvig XIII och hans syster Elisabet, senare drottning av Spanien. Framför allt var det dock deras mor, den franska drottningen och tillfälliga regenten Maria de Medici, en av Europas vackraste och mest glamorösa kvinnor, som han flera gånger lät porträttera. Frans Pourbus gjorde ett nästan oöverträffat arbete med att skildra de överdådiga tyger som drottningarna bar. Damast, siden, spetsar och brokad som han målat vill man gärna röra vid. De fina damernas pärlörhängen och halsband glittrar som om de vore äkta. På hans tid, i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet, hade fina damer och herrar trevligt i praktfullt stärkta kavajer av spetsar, som Pourbus satte in i bilden så detaljerat att man kunde känna av klöverkonstens konst. Mästaren kan således betraktas som en tidig exponent för trompe-l'oeil-måleriet, vars syfte var att så att säga lura betraktarens öga och få honom att tro att han stod framför den verkliga personen i sin praktfulla klädsel.
Hans konstnärliga intresse gällde dock inte bara kläderna och prakten, utan framför allt den porträtterades personlighet. Han skapade på ett imponerande sätt tidlöst giltiga porträtt och smickrade säkert också sina kunder då och då genom att måla dem vackrare än de egentligen var. De var nöjda med sig själva och de är fortfarande utomordentligt nöjda i dag! Han satte också intelligens och makt på ett lämpligt sätt i scen. I exakta, nästan psykologiserande huvudstudier målade han till exempel tre franska domare, men han porträtterade också den inflytelserika diplomaten Vigilius av Aytta på ett värdigt sätt.
Den mest berömda porträttkonstnären i sin tid tog dock också upp religiösa teman, som han iscensatte på ett överdådigt sätt i den tidiga barockens anda. Det finns en nästan scenisk predikan av Johannes Döparen och en sista måltid med Kristus och hans lärjungar, som nästan är sammanvävd med en överjordisk renhet. Frans Pourbus var utan tvekan en av sin tids målarprinsar, som dog mycket hedrad i Paris 1622 vid 50 års ålder. Hans vän, den unge Peter Paul Rubens, påverkades också på ett vackert sätt av hans praktfulla materialitet i kläderna och själsligheten i hans skildringar av människor.
Sida 1 / 1