Pre-rafaeliterna är en engelsk konströrelse från 1800-talet. Den uppstod i samband med att de konstnärliga vännerna William Holman Hunt, John Everett Millais och Dante Gabriel Rosetti grundade Pre-Raphaelite Brotherhood (PRB). Namnet anger det valda programmet - förebilden var italiensk renässanskonst före Rafaels (1483-1520) tid. Orsaken var att de var övertygade om att den konstnärliga naiviteten hade gått förlorad och att den allestädes närvarande manérismen inte erbjöd några möjligheter till utveckling. Senare tillkom konstnärer som Collinson, Deverell, William Michael Rosetti, Solomon, Stephens och Woolner. Ibland gav samfundet ut tidskriften The Germ, senare Art and Poetry. PRB upplöstes 1853 och några av konstnärerna kom senare att ingå i Hogarth Club. Ett av målen var en så exakt naturskildring som möjligt. Det som konstakademin lärde ut skulle övervinnas, konsten skulle befrias. Här fanns det en parallell till de tyska nasaréerna som hade samlats kring Overbeck. En källa till motiv var litteraturen, särskilt verk av Blake, Shakespeare och den senromantiske Tennyson. I sin nostalgiska längtan sökte prerafaeliterna efter ett landskap som fortfarande var orört av industrialiseringen och stabilitet i det rena och oförfalskade. Konstakademin tog illa vid sig av prerafaeliternas målarstil och uteslöt dem från sina utställningslokaler. Kritiker hånade deras verk, medan andra konstnärer sympatiserade med dem. Det var inte förrän Ruskins essä i The Times 1851 som målarstilen blev salongsvärdig - parallellerna till den uppskattade William Turner och de nya måleriska tillvägagångssätten hyllades nu. Det gällde klara, lysande färger, starkt ljus, en mycket noggrann och respektfull studie av naturen och en skildring av de minsta detaljerna. Innehållet handlade om det mystiska i själens liv, om att föredra sann passion framför skönhet eller elegans. Detta tillvägagångssätt påverkade tydligt den engelska konsten; influenser syns till exempel hos Burne-Jones, de Morgan, Morris och Stanhope.