Den brittiska Spitzweg, en senare Hogarth? Ja och nej. Alla tre var framgångsrika målare, Franz Carl Spitzweg (1808-1885) dock först postumt, efter andra världskriget. Alla tre skildrar "samhället och dess seder och bruk" med humor. Men William Hogarth (1697-1764), som anses vara karikatyrens grundare, är bitter som galla. Hans gravyrer avslöjar 1700-talets samhälle på ett ironiskt och bitande sätt. Däremot är Walter Dendy Sadlers (1854-1923) bilder - liksom Spitzwegs - mer humoristiska och udda. Missförhållanden avslöjas inte på ett illvilligt sätt, utan konstigheter och egenheter skildras nästan kärleksfullt. När det gäller Walter Dendy Sadler är det också så att hans ämne - till skillnad från Hogarth och Spitzweg - inte alls är det samtida samhället. Ur dagens synvinkel verkar hans bilder förstås gammaldags - men det var faktiskt redan fallet under hans livstid. Hans bilder utspelar sig nämligen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, i den för-viktorianska eran, när den industriella revolutionen ännu inte hade tagit över alla livsområden, när tiden ännu inte var så snabb och livet ännu inte verkade så hårt. Han undvek "svåra" ämnen, allt som kunde väcka allvarlig anstöt, t.ex. politik eller sport, och målade för sin publik "den gamla goda tiden", medelklassens längtan, ofta med en blinkning. Han var inte ensam om detta - det fanns en hel rad så kallade genremålare som till exempel med lantliga idyller, värdshus eller vardagsscener tjänade förväntningar, behov och fördomar hos sin ofta ambitiösa borgerliga kundkrets. Många av dem kom från Düsseldorfs målarskola, som var internationellt känd för sitt genremåleri på 1800-talet. Den påverkade också Walter Dendy Sadler, som tillbringade flera år med studier i Düsseldorf på 1870-talet.
Sadler var mycket framgångsrik redan under sin livstid; han ställde ut vid den brittiska konstinstitutionen Royal Academy, och i USA fanns det i början av 1900-talet knappast ett hem utan ett exemplar av hans bilder. Hans verk har nått höga priser i Europa och Amerika, så sent som år 2000 på en auktion hos Sotheby's för nästan 200 000 US-dollar. Kanske är det till och med Sadlers målningar som har gett oss bilderna av den typiskt udda engelsmannen. Vissa av dem skulle också kunna vara ögonblicksbilder av James och Miss Sophie i "Dinner for One" eller det puritanska paret i Monty Pythons "Meaning of Life". Sadler byggde i själva verket upp veritabla scener för sina "skisser" och anlitade sina grannar i byn (han flyttade till det lilla boet Hemingford Grey 1897) som modeller, som han klädde ut med överdådig stil i gamla tiders stil. Bypersonal och rekvisita återanvändes ofta i flera målningar, så att betraktaren kan få ett leende på läpparna när han eller hon känner igen de nyckfulla grupperna av människor i olika målningar. Och han älskade interiörer som redan var lite bebodda, överlastade med prylar och dekorationer, och han valde ofta äldre människor som huvudpersoner i sina miniatyrer - som en mänsklig motsvarighet till den bebodda rekvisitan.
Den brittiska Spitzweg, en senare Hogarth? Ja och nej. Alla tre var framgångsrika målare, Franz Carl Spitzweg (1808-1885) dock först postumt, efter andra världskriget. Alla tre skildrar "samhället och dess seder och bruk" med humor. Men William Hogarth (1697-1764), som anses vara karikatyrens grundare, är bitter som galla. Hans gravyrer avslöjar 1700-talets samhälle på ett ironiskt och bitande sätt. Däremot är Walter Dendy Sadlers (1854-1923) bilder - liksom Spitzwegs - mer humoristiska och udda. Missförhållanden avslöjas inte på ett illvilligt sätt, utan konstigheter och egenheter skildras nästan kärleksfullt. När det gäller Walter Dendy Sadler är det också så att hans ämne - till skillnad från Hogarth och Spitzweg - inte alls är det samtida samhället. Ur dagens synvinkel verkar hans bilder förstås gammaldags - men det var faktiskt redan fallet under hans livstid. Hans bilder utspelar sig nämligen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, i den för-viktorianska eran, när den industriella revolutionen ännu inte hade tagit över alla livsområden, när tiden ännu inte var så snabb och livet ännu inte verkade så hårt. Han undvek "svåra" ämnen, allt som kunde väcka allvarlig anstöt, t.ex. politik eller sport, och målade för sin publik "den gamla goda tiden", medelklassens längtan, ofta med en blinkning. Han var inte ensam om detta - det fanns en hel rad så kallade genremålare som till exempel med lantliga idyller, värdshus eller vardagsscener tjänade förväntningar, behov och fördomar hos sin ofta ambitiösa borgerliga kundkrets. Många av dem kom från Düsseldorfs målarskola, som var internationellt känd för sitt genremåleri på 1800-talet. Den påverkade också Walter Dendy Sadler, som tillbringade flera år med studier i Düsseldorf på 1870-talet.
Sadler var mycket framgångsrik redan under sin livstid; han ställde ut vid den brittiska konstinstitutionen Royal Academy, och i USA fanns det i början av 1900-talet knappast ett hem utan ett exemplar av hans bilder. Hans verk har nått höga priser i Europa och Amerika, så sent som år 2000 på en auktion hos Sotheby's för nästan 200 000 US-dollar. Kanske är det till och med Sadlers målningar som har gett oss bilderna av den typiskt udda engelsmannen. Vissa av dem skulle också kunna vara ögonblicksbilder av James och Miss Sophie i "Dinner for One" eller det puritanska paret i Monty Pythons "Meaning of Life". Sadler byggde i själva verket upp veritabla scener för sina "skisser" och anlitade sina grannar i byn (han flyttade till det lilla boet Hemingford Grey 1897) som modeller, som han klädde ut med överdådig stil i gamla tiders stil. Bypersonal och rekvisita återanvändes ofta i flera målningar, så att betraktaren kan få ett leende på läpparna när han eller hon känner igen de nyckfulla grupperna av människor i olika målningar. Och han älskade interiörer som redan var lite bebodda, överlastade med prylar och dekorationer, och han valde ofta äldre människor som huvudpersoner i sina miniatyrer - som en mänsklig motsvarighet till den bebodda rekvisitan.
Sida 1 / 1