Sida 1 / 1
Stackars lilla Thomas Fearnley var bara fem år gammal när han skickades till Christiania (nuvarande Oslo) för att bo hos sin moster och farbror. Denna tidiga vändning i hans liv visade sig dock vara en lyckträff. Det hände nämligen att han blev antagen till den norska militärakademin. Och detta var ett av de få ställen i Norge där man på den tiden kunde lära sig att teckna professionellt. Tyvärr hade Thomas svårigheter med disciplin och avbröt sin militära utbildning vid 17 års ålder. Men han förblev trogen tecknandet och gick på kvällskurser vid den då nyöppnade Tegneskolen (ritskola). Han var en begåvad student. Två av Fearnleys målningar visades på teckningsskolans första offentliga utställning. Den unga konstnärens teckningar hängde på samma nivå som framstående namn i den norska konsthistorien, såsom J. C. Dahl och Johannes Flintoe. Utställningen, där Thomas befann sig mitt i centrum, väckte stor uppmärksamhet. För första gången kunde huvudstadens invånare se sitt hemland genom en konstnärs ögon och återupptäcka Norges magnifika naturskönhet.
Även om ritskolan var innovativ var de konstnärliga möjligheterna för unga blivande konstnärer mycket begränsade i Norge. Thomas bestämde sig därför för att fortsätta sina studier i Köpenhamn och Dresden, England, Holland och Stockholm. Beslutet att åka till Sverige visade sig vara ännu en lycklig tillfällighet i hans liv. Den svenska kungafamiljen beställde flera målningar av honom. Trots sina framgångar stannade han dock inte länge i Stockholm. Strax därefter reste Fearnley till Italien. Han gick till fots från München över Alperna till Verona. Det var en kall och blöt resa. En av hans följeslagare och vänner, den danske målaren William Bendz, fick lunginflammation och dog kort efter att han anlänt till Bella Italia.
Thomas själv stannade i Italien i två år för att finslipa sin teknik för ljusinsläpp och skuggkastning. När han slutligen begav sig på återresan valde han vägen över de bernska alperna och fann där det motiv som skulle bli ett av hans huvudmotiv: den övre Grindelwald-glaciären, som på den tiden fortfarande sträckte sig ner till byn och var lättillgänglig för turister. På grund av klimatförändringarna återstår idag bara en rest av den en gång så massiva glaciären. Men Fearleys målningar har gjort den till ett minne. Hans samtidiga talade ofta vördnadsfullt om honom som "europén", för han var en mycket berest man. Hans vänner uppskattade honom för att han "alltid var villig att dela med sig av en god flaska vin". Och eftervärlden? Även om Thomas Fearnley dog av tyfoidfeber vid bara 39 års ålder lämnade han ett stort avtryck i konstvärlden och konsthistorien. Hans grav ligger i Oslo, i hederslunden på Vår Frelsers kyrkogård.
Stackars lilla Thomas Fearnley var bara fem år gammal när han skickades till Christiania (nuvarande Oslo) för att bo hos sin moster och farbror. Denna tidiga vändning i hans liv visade sig dock vara en lyckträff. Det hände nämligen att han blev antagen till den norska militärakademin. Och detta var ett av de få ställen i Norge där man på den tiden kunde lära sig att teckna professionellt. Tyvärr hade Thomas svårigheter med disciplin och avbröt sin militära utbildning vid 17 års ålder. Men han förblev trogen tecknandet och gick på kvällskurser vid den då nyöppnade Tegneskolen (ritskola). Han var en begåvad student. Två av Fearnleys målningar visades på teckningsskolans första offentliga utställning. Den unga konstnärens teckningar hängde på samma nivå som framstående namn i den norska konsthistorien, såsom J. C. Dahl och Johannes Flintoe. Utställningen, där Thomas befann sig mitt i centrum, väckte stor uppmärksamhet. För första gången kunde huvudstadens invånare se sitt hemland genom en konstnärs ögon och återupptäcka Norges magnifika naturskönhet.
Även om ritskolan var innovativ var de konstnärliga möjligheterna för unga blivande konstnärer mycket begränsade i Norge. Thomas bestämde sig därför för att fortsätta sina studier i Köpenhamn och Dresden, England, Holland och Stockholm. Beslutet att åka till Sverige visade sig vara ännu en lycklig tillfällighet i hans liv. Den svenska kungafamiljen beställde flera målningar av honom. Trots sina framgångar stannade han dock inte länge i Stockholm. Strax därefter reste Fearnley till Italien. Han gick till fots från München över Alperna till Verona. Det var en kall och blöt resa. En av hans följeslagare och vänner, den danske målaren William Bendz, fick lunginflammation och dog kort efter att han anlänt till Bella Italia.
Thomas själv stannade i Italien i två år för att finslipa sin teknik för ljusinsläpp och skuggkastning. När han slutligen begav sig på återresan valde han vägen över de bernska alperna och fann där det motiv som skulle bli ett av hans huvudmotiv: den övre Grindelwald-glaciären, som på den tiden fortfarande sträckte sig ner till byn och var lättillgänglig för turister. På grund av klimatförändringarna återstår idag bara en rest av den en gång så massiva glaciären. Men Fearleys målningar har gjort den till ett minne. Hans samtidiga talade ofta vördnadsfullt om honom som "europén", för han var en mycket berest man. Hans vänner uppskattade honom för att han "alltid var villig att dela med sig av en god flaska vin". Och eftervärlden? Även om Thomas Fearnley dog av tyfoidfeber vid bara 39 års ålder lämnade han ett stort avtryck i konstvärlden och konsthistorien. Hans grav ligger i Oslo, i hederslunden på Vår Frelsers kyrkogård.