Sida 1 / 7
Vem minns fortfarande kvinnan på 500-markssedeln, och om så är fallet, vem känner ens till denna enastående "kvinnliga person" från 1600-talet? Maria Sibylla Merian. Hon var dotter till Matthäus Merian, Tysklands än idag mest berömda topograf och etsare, vars konst hon bara kunde lära känna på omvägar, eftersom han dog när hon var 3 år gammal. Hon föddes 1747 och tillhörde det posttraumatiska samhället efter trettioåriga kriget. Hennes familjemiljö var utpräglat europeisk. Hennes far var från Basel, hennes styvsyskons mor från Flandern, hennes egen mor från Vallonien och hennes styvfar, blomstermålaren Jacob Marrel, från Nederländerna. Hon var mycket begåvad men hade inget intresse för sina styvbröder, som fortsatte att publicera stadsbilder och stridsscener i Frankfurt. Hon älskade uppenbarligen naturen, särskilt blommor, och hennes måleriska skisser och särskilt hennes etsningar, som fortfarande kallas kopparstick, eftersom de felaktigt kallades så av hennes far, var och är fortfarande av stort intresse.
Men Men detta skulle förmodligen inte ha varit tillräckligt för att klassificera henne som en exceptionell person. Under sin konstnärliga verksamhet, som visade en tidig mognad, utvecklades hon till en tidig representant för biologisk forskning och levde samtidigt ett liv som var, även med dagens mått mätt, öppet och nästan romantiskt. Var exakt hennes intresse för naturen kom ifrån kan man bara gissa. Hennes viktigaste lärare var i alla fall Jacob Marrel, en elev till Georg Flegel, som idag betraktas som den egentliga grundaren av stillebenmåleriet. Hon gifte sig med Johann Andreas Graff, en elev till hennes styvfar, och flyttade med honom till Nürnberg. Där uppmärksammades hon av Joachim Sandrart, den tyske Vasari. Hennes äktenskap med Graff visade dock moderna drag och tog slut efter ett rosornas krig. Huruvida detta redan skedde under inflytande av de tidiga pietistiska sekteristerna i Labadisterna förblir öppet. En kvinna som självständig konstentreprenör. I vilket fall som helst flyttade hon 1686 till slottet Nieuwerd i Nederländerna, till ett puristiskt samfund som idag skulle kallas en religiös kommunitet. Klimatet i samfundet blev dock så radikaliserat att hon 1791 flyttade till det "oheliga" Amsterdam. Hennes bokutgåvor var väl respekterade, men på grund av de höga kostnaderna och de låga upplagorna tvingades hon ägna sig åt sidoverksamheter, som att undervisa kvinnor i måleri. Kvinnor och konst förblev ett tabubelagt ämne fram till slutet av 1800-talet, vilket inte ens Maria Sibylla kunde ändra på.
Hon lyckades Hon lyckades stabilisera sin ekonomiska situation till den grad att hon kunde starta en expedition för vetenskap och konst, hennes resa till holländska Surinam, ett äventyr även för män på den tiden. Efter att ha sålt nästan alla sina ägodelar reste den redan över 50-åriga kvinnan till Surinam med sin yngre dotter mot alla välmenande rekommendationer. Hennes tvååriga forskning följdes av publiceringen av hennes huvudverk, "Metamorphosis insectorum Surinamensium", den grundläggande boken om fjärilars utveckling. Med denna tidiga naturvetenskapliga forskning blev hon grundaren av fjärilsvetenskapen (lepidopterologi). 1800-talets naturvetare fördömde hennes vetenskapliga image, men grundaren av den moderna nomenklaturen inom biologin, Carl von Linné, uppskattade hennes arbete. En insikt är dock att hon inte påverkades av den vetenskapliga debatten. Hennes skildringar av växter, fjärilar och blommor är fortfarande oöverträffade.
Vem minns fortfarande kvinnan på 500-markssedeln, och om så är fallet, vem känner ens till denna enastående "kvinnliga person" från 1600-talet? Maria Sibylla Merian. Hon var dotter till Matthäus Merian, Tysklands än idag mest berömda topograf och etsare, vars konst hon bara kunde lära känna på omvägar, eftersom han dog när hon var 3 år gammal. Hon föddes 1747 och tillhörde det posttraumatiska samhället efter trettioåriga kriget. Hennes familjemiljö var utpräglat europeisk. Hennes far var från Basel, hennes styvsyskons mor från Flandern, hennes egen mor från Vallonien och hennes styvfar, blomstermålaren Jacob Marrel, från Nederländerna. Hon var mycket begåvad men hade inget intresse för sina styvbröder, som fortsatte att publicera stadsbilder och stridsscener i Frankfurt. Hon älskade uppenbarligen naturen, särskilt blommor, och hennes måleriska skisser och särskilt hennes etsningar, som fortfarande kallas kopparstick, eftersom de felaktigt kallades så av hennes far, var och är fortfarande av stort intresse.
Men Men detta skulle förmodligen inte ha varit tillräckligt för att klassificera henne som en exceptionell person. Under sin konstnärliga verksamhet, som visade en tidig mognad, utvecklades hon till en tidig representant för biologisk forskning och levde samtidigt ett liv som var, även med dagens mått mätt, öppet och nästan romantiskt. Var exakt hennes intresse för naturen kom ifrån kan man bara gissa. Hennes viktigaste lärare var i alla fall Jacob Marrel, en elev till Georg Flegel, som idag betraktas som den egentliga grundaren av stillebenmåleriet. Hon gifte sig med Johann Andreas Graff, en elev till hennes styvfar, och flyttade med honom till Nürnberg. Där uppmärksammades hon av Joachim Sandrart, den tyske Vasari. Hennes äktenskap med Graff visade dock moderna drag och tog slut efter ett rosornas krig. Huruvida detta redan skedde under inflytande av de tidiga pietistiska sekteristerna i Labadisterna förblir öppet. En kvinna som självständig konstentreprenör. I vilket fall som helst flyttade hon 1686 till slottet Nieuwerd i Nederländerna, till ett puristiskt samfund som idag skulle kallas en religiös kommunitet. Klimatet i samfundet blev dock så radikaliserat att hon 1791 flyttade till det "oheliga" Amsterdam. Hennes bokutgåvor var väl respekterade, men på grund av de höga kostnaderna och de låga upplagorna tvingades hon ägna sig åt sidoverksamheter, som att undervisa kvinnor i måleri. Kvinnor och konst förblev ett tabubelagt ämne fram till slutet av 1800-talet, vilket inte ens Maria Sibylla kunde ändra på.
Hon lyckades Hon lyckades stabilisera sin ekonomiska situation till den grad att hon kunde starta en expedition för vetenskap och konst, hennes resa till holländska Surinam, ett äventyr även för män på den tiden. Efter att ha sålt nästan alla sina ägodelar reste den redan över 50-åriga kvinnan till Surinam med sin yngre dotter mot alla välmenande rekommendationer. Hennes tvååriga forskning följdes av publiceringen av hennes huvudverk, "Metamorphosis insectorum Surinamensium", den grundläggande boken om fjärilars utveckling. Med denna tidiga naturvetenskapliga forskning blev hon grundaren av fjärilsvetenskapen (lepidopterologi). 1800-talets naturvetare fördömde hennes vetenskapliga image, men grundaren av den moderna nomenklaturen inom biologin, Carl von Linné, uppskattade hennes arbete. En insikt är dock att hon inte påverkades av den vetenskapliga debatten. Hennes skildringar av växter, fjärilar och blommor är fortfarande oöverträffade.