Sida 1 / 3
Käthe Kollwitz konfronterades tidigt i sitt liv med döden. Tre av hennes syskon dog. Hela sitt liv hade hon ett samtal med döden, skrev hennes syster en gång. Vid 20 års ålder kom Kollwitz till München före sekelskiftet. Kollwitz hade vuxit upp i Königsberg och studerat vid en teckningsskola för flickor i Berlin. Hon kom till München på sin fars begäran. Han var orolig för hennes konstnärliga karriär eftersom hon hade förlovat sig med läkarstudenten Karl Kollwitz. Hon gillade det lugna München. Hennes studiekamrater hånade dock Käthe. För en konststuderande som samtidigt var förlovad med en medelklassflicka sågs inte välvilligt på. Förutom de andras dömande blickar hade Kollwitz också svårigheter konstnärligt. Enligt hennes mening var de andra mycket duktigare på att måla. När hon sedan upptäckte en broschyr om måleri och teckning insåg hon att hon egentligen inte var någon målare. Nu kunde hennes verkliga talang komma till uttryck. Genom att teckna kunde Kollwitz framhäva det väsentliga hos människor som knappast någon annan. På så sätt kunde hon utveckla blyertskonsten, arbetet med träkol, penna och blyertspenna, till den högsta nivån av mästerskap. Hon kunde genom sin tids tolkning upptäcka en verklighet som förblir dold för de flesta konstnärer.
Kollwitz följde ofta med sin man till hans patienter och fick ta del av de svåra förhållandena i Berlins fattigkvarter. På ett sätt kände hon skönhet i proletärlivets lidande och dysterhet. Från sina möten med arbetarna utvecklade Kollwitz en känsla av skyldighet att tjäna arbetarna med sin konst. Även om många samtida inte kände igen något syfte med konsten, var hennes högsta ideal att påverka med sin konst.
Kollwitz ville dock aldrig bara ses som en proletariatets artist. Hon insåg tidigt att människor inte bara behöver lida av sina klassrelaterade omständigheter, utan också av livets ofrånkomliga lagar, av separation och död. År 1914 och det därmed sammanhängande utbrottet av första världskriget underbyggde återigen hennes syn på livets lidande. Käthe Kollwitz hade två söner när kriget bröt ut, Hans och Peter. Peter var 18 år när kriget bröt ut och han anmälde sig frivilligt till fronten. Bara 18 dagar efter att Käthe Kollwitz hade fört sin son till stationen dödades han i strid. Käthe Kollwitz kunde inte komma över sin sons död.
Käthe Kollwitz konfronterades tidigt i sitt liv med döden. Tre av hennes syskon dog. Hela sitt liv hade hon ett samtal med döden, skrev hennes syster en gång. Vid 20 års ålder kom Kollwitz till München före sekelskiftet. Kollwitz hade vuxit upp i Königsberg och studerat vid en teckningsskola för flickor i Berlin. Hon kom till München på sin fars begäran. Han var orolig för hennes konstnärliga karriär eftersom hon hade förlovat sig med läkarstudenten Karl Kollwitz. Hon gillade det lugna München. Hennes studiekamrater hånade dock Käthe. För en konststuderande som samtidigt var förlovad med en medelklassflicka sågs inte välvilligt på. Förutom de andras dömande blickar hade Kollwitz också svårigheter konstnärligt. Enligt hennes mening var de andra mycket duktigare på att måla. När hon sedan upptäckte en broschyr om måleri och teckning insåg hon att hon egentligen inte var någon målare. Nu kunde hennes verkliga talang komma till uttryck. Genom att teckna kunde Kollwitz framhäva det väsentliga hos människor som knappast någon annan. På så sätt kunde hon utveckla blyertskonsten, arbetet med träkol, penna och blyertspenna, till den högsta nivån av mästerskap. Hon kunde genom sin tids tolkning upptäcka en verklighet som förblir dold för de flesta konstnärer.
Kollwitz följde ofta med sin man till hans patienter och fick ta del av de svåra förhållandena i Berlins fattigkvarter. På ett sätt kände hon skönhet i proletärlivets lidande och dysterhet. Från sina möten med arbetarna utvecklade Kollwitz en känsla av skyldighet att tjäna arbetarna med sin konst. Även om många samtida inte kände igen något syfte med konsten, var hennes högsta ideal att påverka med sin konst.
Kollwitz ville dock aldrig bara ses som en proletariatets artist. Hon insåg tidigt att människor inte bara behöver lida av sina klassrelaterade omständigheter, utan också av livets ofrånkomliga lagar, av separation och död. År 1914 och det därmed sammanhängande utbrottet av första världskriget underbyggde återigen hennes syn på livets lidande. Käthe Kollwitz hade två söner när kriget bröt ut, Hans och Peter. Peter var 18 år när kriget bröt ut och han anmälde sig frivilligt till fronten. Bara 18 dagar efter att Käthe Kollwitz hade fört sin son till stationen dödades han i strid. Käthe Kollwitz kunde inte komma över sin sons död.