Den koreanska konstens utveckling kan spåras tillbaka till den tid då hällristningar skapades. De första konstnärerna var målare vars dukar var steniga underjordiska grottor. Från grottmålningarna utvecklades en konst som närmade sig de dominerande konstformerna i Östasien. För att göra en tydlig avgränsning samlar den koreanska konsten alla verk som är gjorda på en yta i Korea eller av en koreansk konstnär i ett annat land. Denna tydliga formulering drar en linje till den japanska och kinesiska konstutvecklingen, som är lika likartad som den koreanska konstutvecklingen. Splitter av båda konstskolorna finns i den koreanska konsten, men måleriet har utvecklats separat från influenser från samhälle och religion. Den japanska skolan är närvarande genom konsten att använda vardagliga föremål. Den kinesiska konsten är tydlig i bläckmåleri, landskapsskildringar och porträttmåleri.
Ett viktigt begrepp i det koreanska måleriet är den strikta åtskillnaden mellan en monokromatisk representation och ett färgglatt verk. Kalligrafi kombineras sällan med oljemålning, vilket visar på de två konstgrenarna. Socialt kan konströrelserna kopplas till klassystemets struktur. Monokromt måleri med pensel och bläck tillskrivs ofta en lärd social klass i koreansk konst. Monokroma målningar ses som en konstnärlig referens till Konfucius läror. Lärda konstnärer kan urskilja en färggrannhet mellan graderingarna av svart bläck. Färggraderna är inte baserade på ögats uppfattning, utan på ett känslomässigt igenkännande. Enligt denna teori förlorar man subtilitet i själva färganvändningen och begränsar betraktarens individuella fantasi. Forntida folkmålning tjänar dekorativa syften och återspeglar olika trosuppfattningar.
Koreansk folkkonst är en motsats till bläckritning. Färgglada verk med rituella referenser eller begravningskonst är dekorerade. Varje konstform är föremål för influenser från främmande kulturer. Den färgglada vardagskonsten var ursprungligen präglad av buddhisternas användning av rika thalo- och primärfärger. Tidiga avtryck kan spåras tillbaka till Indien. Detta väcker förväntningar på en buddhistisk inriktning, som kan återfinnas i statyer, avbildningar av munkar och den lugna atmosfären i bergslandskapen. Som komplement till färgerna står de koreanska verken för ett djupt symboliskt språk. Tigern är den viktigaste symbolen i folkmålningen. Tigrar framställs ofta som älskvärda och något enfaldiga. Idén om det vilda rovdjuret stöds inte av konsten. Drakar och bergsandar är några av de symboler som kommer från landets mytiska värld. Bambu, tall, tranor, sol och bergslandskap är tecken på livslängd. Konfucianskt måleri fokuserar på sociala värden. Lojalitet, vördnad och en hög prestationsnivå anses vara det högsta goda i samhörigheten. Karriär och framgång symboliseras av en karp som förvandlas till en drake.
Den koreanska konstens utveckling kan spåras tillbaka till den tid då hällristningar skapades. De första konstnärerna var målare vars dukar var steniga underjordiska grottor. Från grottmålningarna utvecklades en konst som närmade sig de dominerande konstformerna i Östasien. För att göra en tydlig avgränsning samlar den koreanska konsten alla verk som är gjorda på en yta i Korea eller av en koreansk konstnär i ett annat land. Denna tydliga formulering drar en linje till den japanska och kinesiska konstutvecklingen, som är lika likartad som den koreanska konstutvecklingen. Splitter av båda konstskolorna finns i den koreanska konsten, men måleriet har utvecklats separat från influenser från samhälle och religion. Den japanska skolan är närvarande genom konsten att använda vardagliga föremål. Den kinesiska konsten är tydlig i bläckmåleri, landskapsskildringar och porträttmåleri.
Ett viktigt begrepp i det koreanska måleriet är den strikta åtskillnaden mellan en monokromatisk representation och ett färgglatt verk. Kalligrafi kombineras sällan med oljemålning, vilket visar på de två konstgrenarna. Socialt kan konströrelserna kopplas till klassystemets struktur. Monokromt måleri med pensel och bläck tillskrivs ofta en lärd social klass i koreansk konst. Monokroma målningar ses som en konstnärlig referens till Konfucius läror. Lärda konstnärer kan urskilja en färggrannhet mellan graderingarna av svart bläck. Färggraderna är inte baserade på ögats uppfattning, utan på ett känslomässigt igenkännande. Enligt denna teori förlorar man subtilitet i själva färganvändningen och begränsar betraktarens individuella fantasi. Forntida folkmålning tjänar dekorativa syften och återspeglar olika trosuppfattningar.
Koreansk folkkonst är en motsats till bläckritning. Färgglada verk med rituella referenser eller begravningskonst är dekorerade. Varje konstform är föremål för influenser från främmande kulturer. Den färgglada vardagskonsten var ursprungligen präglad av buddhisternas användning av rika thalo- och primärfärger. Tidiga avtryck kan spåras tillbaka till Indien. Detta väcker förväntningar på en buddhistisk inriktning, som kan återfinnas i statyer, avbildningar av munkar och den lugna atmosfären i bergslandskapen. Som komplement till färgerna står de koreanska verken för ett djupt symboliskt språk. Tigern är den viktigaste symbolen i folkmålningen. Tigrar framställs ofta som älskvärda och något enfaldiga. Idén om det vilda rovdjuret stöds inte av konsten. Drakar och bergsandar är några av de symboler som kommer från landets mytiska värld. Bambu, tall, tranor, sol och bergslandskap är tecken på livslängd. Konfucianskt måleri fokuserar på sociala värden. Lojalitet, vördnad och en hög prestationsnivå anses vara det högsta goda i samhörigheten. Karriär och framgång symboliseras av en karp som förvandlas till en drake.
Sida 1 / 3