Sida 1 / 2
Karl Blossfeldts växtfotografier betraktas idag som en milstolpe för fotografiet inom området "Neue Sachlichkeit". För honom personligen var det inget som låg honom mer främmande än att göra konstnärliga anspråk på sina fotografier. Redan hans utbildning till skulptör i ett konstgjuteri i den lantliga Harzregionen var inriktad på dekorativa dekorationer som bygger på naturen och visar hur lite ambitioner han hade när det gällde konstnärlig självporträtt. Parallellt med sina efterföljande grundstudier vid Unterrichtsanstalt des Kunstgewerbemuseums i Berlin deltog han i ett flerårigt projekt med teckningsläraren Moritz Meurer i Rom. Här låg fokus på produktion av undervisningsmaterial för ornamental design, och förutom Italien tog Blossfeldts resor honom även till andra sydeuropeiska länder. Efter att ha slutfört sina studier undervisade han i klassen "Modellieren nach lebenden Pflanzen" (modellering av levande växter) i mer än 30 år som professor vid Lehranstalt des Kunstgewerbemuseums, som senare slogs samman med Vereinigte Staatsschulen. Dessa var i sin tur en av föregångarna till dagens Berlin University of the Arts. En annan parallell till Blossfeldts arbete, som enligt egen utsago kännetecknades av rent hantverk och ändå förklarades vara konst.
Blossfeldt hade dock bara fångat delar av växter som han själv hade förberett i närbilder. Tusentals knoppar, blommor och stjälkar passerade genom hans hand för att dokumenteras. Hans kamera byggdes troligen helt eller delvis av honom själv för att han skulle kunna uppnå detta resultat på ett perfekt sätt. Målet var att skapa en detaljerad bild av växternas former som skulle ge eleverna ett naturligt visuellt intryck. De växter som använts fram till dess förlorade snabbt sitt autentiska utseende på grund av torkning, tillväxt eller vissnande och förvrängde därmed, enligt hans mening, resultatet avsevärt. Förstoringar som varierade mellan 12x och 45x gjorde det möjligt att återge varje detalj, oavsett hur liten den var. Framför allt hade fotografier den fördelen jämfört med ritningar att de inte hade någon konstnärlig tolkning av en tecknare. Eftersom fotografierna skulle projiceras på väggen i klassen var det särskilt viktigt att bilden var tydlig och skarp mot en neutral eller vit bakgrund.
Den välkände galleristen Karl Nierendorf i Berlin slogs genast av den konstnärliga karaktären hos växtfotografierna och 1926 sammanförde han dem i en utställning med skulpturer från Afrika och Nya Guinea samt med verk av konstnären Richard Janthur, som senare klassificerades som degenererad av nazisterna. Två år senare tog Nierendorf initiativ till boken Urformen der Kunst, som publicerades av Wasmuth Verlag i Berlin och trycktes om i många år. Under Blossfeldts dödsår utkom hans andra publikation Wundergarten der Natur. Blossfeldt själv hoppades att hans växtfotografier skulle å ena sidan "återupprätta sambandet med naturen" och å andra sidan ville han "visa på naturens rikliga formrikedom" och uppmuntra människor att på egen hand utforska och observera den inhemska växtvärlden. I kombination med fotografiernas tidlösa estetik verkar denna avsikt mer samtida än någonsin.
Karl Blossfeldts växtfotografier betraktas idag som en milstolpe för fotografiet inom området "Neue Sachlichkeit". För honom personligen var det inget som låg honom mer främmande än att göra konstnärliga anspråk på sina fotografier. Redan hans utbildning till skulptör i ett konstgjuteri i den lantliga Harzregionen var inriktad på dekorativa dekorationer som bygger på naturen och visar hur lite ambitioner han hade när det gällde konstnärlig självporträtt. Parallellt med sina efterföljande grundstudier vid Unterrichtsanstalt des Kunstgewerbemuseums i Berlin deltog han i ett flerårigt projekt med teckningsläraren Moritz Meurer i Rom. Här låg fokus på produktion av undervisningsmaterial för ornamental design, och förutom Italien tog Blossfeldts resor honom även till andra sydeuropeiska länder. Efter att ha slutfört sina studier undervisade han i klassen "Modellieren nach lebenden Pflanzen" (modellering av levande växter) i mer än 30 år som professor vid Lehranstalt des Kunstgewerbemuseums, som senare slogs samman med Vereinigte Staatsschulen. Dessa var i sin tur en av föregångarna till dagens Berlin University of the Arts. En annan parallell till Blossfeldts arbete, som enligt egen utsago kännetecknades av rent hantverk och ändå förklarades vara konst.
Blossfeldt hade dock bara fångat delar av växter som han själv hade förberett i närbilder. Tusentals knoppar, blommor och stjälkar passerade genom hans hand för att dokumenteras. Hans kamera byggdes troligen helt eller delvis av honom själv för att han skulle kunna uppnå detta resultat på ett perfekt sätt. Målet var att skapa en detaljerad bild av växternas former som skulle ge eleverna ett naturligt visuellt intryck. De växter som använts fram till dess förlorade snabbt sitt autentiska utseende på grund av torkning, tillväxt eller vissnande och förvrängde därmed, enligt hans mening, resultatet avsevärt. Förstoringar som varierade mellan 12x och 45x gjorde det möjligt att återge varje detalj, oavsett hur liten den var. Framför allt hade fotografier den fördelen jämfört med ritningar att de inte hade någon konstnärlig tolkning av en tecknare. Eftersom fotografierna skulle projiceras på väggen i klassen var det särskilt viktigt att bilden var tydlig och skarp mot en neutral eller vit bakgrund.
Den välkände galleristen Karl Nierendorf i Berlin slogs genast av den konstnärliga karaktären hos växtfotografierna och 1926 sammanförde han dem i en utställning med skulpturer från Afrika och Nya Guinea samt med verk av konstnären Richard Janthur, som senare klassificerades som degenererad av nazisterna. Två år senare tog Nierendorf initiativ till boken Urformen der Kunst, som publicerades av Wasmuth Verlag i Berlin och trycktes om i många år. Under Blossfeldts dödsår utkom hans andra publikation Wundergarten der Natur. Blossfeldt själv hoppades att hans växtfotografier skulle å ena sidan "återupprätta sambandet med naturen" och å andra sidan ville han "visa på naturens rikliga formrikedom" och uppmuntra människor att på egen hand utforska och observera den inhemska växtvärlden. I kombination med fotografiernas tidlösa estetik verkar denna avsikt mer samtida än någonsin.