Jacob Gensler var en idiosynkratisk konstnär. Hans samtidiga i början av 1800-talet beskrev honom som realist, men det finns en antydan till impressionism i hans verk. Han hade ett mycket speciellt sätt att fånga naturen och människor i bilder. Lätt och drömmande, men samtidigt seriös och detaljerad. Realistiskt, med en touch av överdrift och löst penseldrag. Hans verk överraskade sin publik och andra konstnärer gång på gång. Gensler utvecklade sina egna tekniker och inspirerades av olika lärare i stället för att bara följa tidens konstnärliga mode. Han lärde sig sitt hantverk på en liten akademi i norra Tyskland, där han fick lära sig att studera naturen noggrant. Senare, i München, förfinade han sina landskapsmålningar och utvecklades också till en utmärkt porträttmålare. Slutligen återvände han till Hamburg, där han skapade de flesta av sina verk. Trots att han gick på olika akademier och fick goda kontakter i konstvärlden ville han aldrig riktigt binda sig till en genre. Så han satt alltid mellan konstnärliga pallar och arbetade på sitt eget sätt. Det är just detta som gör hans verk så intressanta än i dag.
Gensler såg måleriet som ett holistiskt samspel mellan färg och ljus. Hans tekniska experiment inriktade sig på att fånga atmosfären i ett landskap. Luften och tiden på dagen, vinddraget och till och med temperaturen skulle göras märkbara för betraktaren så att han mentalt kunde finna sig själv i den avbildade scenen. Det perspektiv han antog var ofta expansivt och generöst. Havet breder ut sig över duken, inramat av sanddyner och moln och dränkt i morgonsolens gyllene ljus. Sandiga stigar löper mellan knotiga träd och klippor i fjärran. Vinden blåser genom gräs och grenar och suddar ut delar av det avbildade landskapet. Vissa föremål har han gjort skarpa konturer så att de framträder tydligt, medan andra aspekter av hans motiv endast är otydligt avbildade och ibland till och med oavslutade. Detta gör att hans landskapsmålningar framstår som dynamiska och levande.
Genslers porträtt i olja och akvarell följer en liknande princip. De visar ofta scener från det tyska arbetslivet på hans tid. Fiskare som lagar sina nät, flickor på krogen som sitter eftertänksamt vid disken under rasten, gamla män och kvinnor som fortfarande utövar sitt hantverk med skickliga grepp. Hans motiv är alltid i rörelse. De är ärligt skildrade, med rynkor, fläckar och lugna känslor skrivna över hela ansiktet. Trots detta är hans porträtt inte hårda, utan empatiska och genuina. Gensler lyckades fånga och framhäva magin i den vardagliga, naturliga världen utan att vara överdrivet romantisk. Hans blick var den av en allvarlig person som hade en otrolig känslighet för skönheten i sin omgivning.
Jacob Gensler var en idiosynkratisk konstnär. Hans samtidiga i början av 1800-talet beskrev honom som realist, men det finns en antydan till impressionism i hans verk. Han hade ett mycket speciellt sätt att fånga naturen och människor i bilder. Lätt och drömmande, men samtidigt seriös och detaljerad. Realistiskt, med en touch av överdrift och löst penseldrag. Hans verk överraskade sin publik och andra konstnärer gång på gång. Gensler utvecklade sina egna tekniker och inspirerades av olika lärare i stället för att bara följa tidens konstnärliga mode. Han lärde sig sitt hantverk på en liten akademi i norra Tyskland, där han fick lära sig att studera naturen noggrant. Senare, i München, förfinade han sina landskapsmålningar och utvecklades också till en utmärkt porträttmålare. Slutligen återvände han till Hamburg, där han skapade de flesta av sina verk. Trots att han gick på olika akademier och fick goda kontakter i konstvärlden ville han aldrig riktigt binda sig till en genre. Så han satt alltid mellan konstnärliga pallar och arbetade på sitt eget sätt. Det är just detta som gör hans verk så intressanta än i dag.
Gensler såg måleriet som ett holistiskt samspel mellan färg och ljus. Hans tekniska experiment inriktade sig på att fånga atmosfären i ett landskap. Luften och tiden på dagen, vinddraget och till och med temperaturen skulle göras märkbara för betraktaren så att han mentalt kunde finna sig själv i den avbildade scenen. Det perspektiv han antog var ofta expansivt och generöst. Havet breder ut sig över duken, inramat av sanddyner och moln och dränkt i morgonsolens gyllene ljus. Sandiga stigar löper mellan knotiga träd och klippor i fjärran. Vinden blåser genom gräs och grenar och suddar ut delar av det avbildade landskapet. Vissa föremål har han gjort skarpa konturer så att de framträder tydligt, medan andra aspekter av hans motiv endast är otydligt avbildade och ibland till och med oavslutade. Detta gör att hans landskapsmålningar framstår som dynamiska och levande.
Genslers porträtt i olja och akvarell följer en liknande princip. De visar ofta scener från det tyska arbetslivet på hans tid. Fiskare som lagar sina nät, flickor på krogen som sitter eftertänksamt vid disken under rasten, gamla män och kvinnor som fortfarande utövar sitt hantverk med skickliga grepp. Hans motiv är alltid i rörelse. De är ärligt skildrade, med rynkor, fläckar och lugna känslor skrivna över hela ansiktet. Trots detta är hans porträtt inte hårda, utan empatiska och genuina. Gensler lyckades fånga och framhäva magin i den vardagliga, naturliga världen utan att vara överdrivet romantisk. Hans blick var den av en allvarlig person som hade en otrolig känslighet för skönheten i sin omgivning.
Sida 1 / 1