Gustave Caillebotte var den äldsta av tre söner till Martial Caillebotte och hans tredje hustru Céleste Daufresne. Familjen tillhörde den parisiska överklassen och var mycket förmögen. Martial Caillebotte var arvtagare till ett textil- och linneföretag som levererade till den franska militären. Dessutom har han varit domare i handelsdomstolen. Tack vare sin rikedom hade de förutom sitt palats i Paris även råd med en stor egendom på landet i en liten stad utanför Paris. Från 12 års ålder tillbringade Gustave Caillebotte många somrar där. Troligen började han teckna vid den här tiden, inspirerad av omgivningen. Trots sitt tidiga intresse för konst fick han en mer klassisk utbildning, studerade juridik och fick en officiell licens att praktisera juridik. Strax efter sin examen bröt det fransk-preussiska kriget ut och Caillebotte kallades in. Efter nio månader blev han avskedad och återvände till Paris.
Caillebotte bestämde sig nu för att börja måla på allvar. Han lärde sig grunderna i Leon Bonnat:s ateljé för att förbereda sig för inträdesprovet till École des Beaux-Arts. Även om han till slut blev antagen till akademin deltog han i få kurser. I stället träffade han ett antal konstnärer som inte var associerade med akademin och blev vän med dem. Bland dem fanns Pierre Auguste Renoir, Edgar Degas, Claude Monet eller Giuseppe de Nittis. Han var med på den första impressionistiska utställningen, men ställde inte ut sina verk där förrän flera år senare. Samma år dog hans far och Caillebotte fick en betydande förmögenhet vid 25 års ålder. Han blev en av impressionisternas största beskyddare och förvärvade många verk av Monet, Renoir, Pissarro, Cézanne och andra. Monet lär till och med ha betalat hyran för sin ateljé.
Caillebotte gjorde också impressionisterna en stor tjänst efter sin död. I sitt testamente hade han skrivit in att hans stora konstsamling skulle gå till den franska regeringen efter hans död. På hans begäran skulle dessa verk ställas ut i Luxemburgpalatset och senare i Louvren. Caillebotte kände tydligen redan under sin livstid att impressionisternas verk annars skulle glömmas bort i landets mest avlägsna museer. Tvisten om detta arrangemang fortsatte efter hans död och verkställdes slutligen några år senare av hans ombud Pierre-Auguste Renoir och hans bror Martial. Även om Gustave Caillebotte var en begåvad konstnär i sin egen rätt, fick han inte erkännande för sitt arbete förrän långt efter sin död. Detta berodde främst på att han tack vare sin rikedom aldrig kände någon ekonomisk press att sälja sina målningar. Därför förblev en stor del av hans verk länge i familjens ägo och dolda för allmänheten. Det speciella med hans verk var kombinationen av impressionism och realism.
Gustave Caillebotte var den äldsta av tre söner till Martial Caillebotte och hans tredje hustru Céleste Daufresne. Familjen tillhörde den parisiska överklassen och var mycket förmögen. Martial Caillebotte var arvtagare till ett textil- och linneföretag som levererade till den franska militären. Dessutom har han varit domare i handelsdomstolen. Tack vare sin rikedom hade de förutom sitt palats i Paris även råd med en stor egendom på landet i en liten stad utanför Paris. Från 12 års ålder tillbringade Gustave Caillebotte många somrar där. Troligen började han teckna vid den här tiden, inspirerad av omgivningen. Trots sitt tidiga intresse för konst fick han en mer klassisk utbildning, studerade juridik och fick en officiell licens att praktisera juridik. Strax efter sin examen bröt det fransk-preussiska kriget ut och Caillebotte kallades in. Efter nio månader blev han avskedad och återvände till Paris.
Caillebotte bestämde sig nu för att börja måla på allvar. Han lärde sig grunderna i Leon Bonnat:s ateljé för att förbereda sig för inträdesprovet till École des Beaux-Arts. Även om han till slut blev antagen till akademin deltog han i få kurser. I stället träffade han ett antal konstnärer som inte var associerade med akademin och blev vän med dem. Bland dem fanns Pierre Auguste Renoir, Edgar Degas, Claude Monet eller Giuseppe de Nittis. Han var med på den första impressionistiska utställningen, men ställde inte ut sina verk där förrän flera år senare. Samma år dog hans far och Caillebotte fick en betydande förmögenhet vid 25 års ålder. Han blev en av impressionisternas största beskyddare och förvärvade många verk av Monet, Renoir, Pissarro, Cézanne och andra. Monet lär till och med ha betalat hyran för sin ateljé.
Caillebotte gjorde också impressionisterna en stor tjänst efter sin död. I sitt testamente hade han skrivit in att hans stora konstsamling skulle gå till den franska regeringen efter hans död. På hans begäran skulle dessa verk ställas ut i Luxemburgpalatset och senare i Louvren. Caillebotte kände tydligen redan under sin livstid att impressionisternas verk annars skulle glömmas bort i landets mest avlägsna museer. Tvisten om detta arrangemang fortsatte efter hans död och verkställdes slutligen några år senare av hans ombud Pierre-Auguste Renoir och hans bror Martial. Även om Gustave Caillebotte var en begåvad konstnär i sin egen rätt, fick han inte erkännande för sitt arbete förrän långt efter sin död. Detta berodde främst på att han tack vare sin rikedom aldrig kände någon ekonomisk press att sälja sina målningar. Därför förblev en stor del av hans verk länge i familjens ägo och dolda för allmänheten. Det speciella med hans verk var kombinationen av impressionism och realism.
Sida 1 / 5