Francisco de Goya var en spansk målare från 1700- och 1800-talen. Han fick en konstnärlig utbildning och gjorde karriär vid hovet som mål. De Goya, som fortfarande var okänd vid den tiden, arbetade för att förverkliga sin dröm tills han slutligen utsågs till bland annat kungens målare. Några år senare drabbades konstnären av en allvarlig stroke som gjorde att han förlorade sin hörsel. Denna drastiska händelse hade dock ingen negativ inverkan på hans karriär och han var fortfarande hovets mest eftertraktade porträttmålare. Senare tvingades Francisco de Goya emigrera till Bordeaux eftersom han var politiskt förföljd. Anledningen till detta var hans teckningar av kriget, som innehöll mycket kritiska skildringar av kyrkan och kungamakten, vilket väckte upprördhet.
När vi går vidare till konstnärens stil kan man i hans målningar se att han har använt sig av många olika konststilar, vilket gör det omöjligt att exakt klassificera hans stil. Han inledde dock sin karriär främst med målningar som kan klassificeras som rokoko. Dessa målningar kännetecknades alltså av glädje, elegans och lekfullhet. Efter sin sjukdom förändrades hans stil enormt, så att han i stället för de vanliga glada motiven plötsligt fick dystra, spöklika figurer och mörkare färger i sina målningar. Detta förklaras bland annat av att målaren hade en förändrad sinnesuppfattning på grund av sin dövhet och därför uppfattade sin omgivning mer kritiskt. I de verk som följde kunde man fortfarande känna igen en stor variation av stilar. I sitt porträttmåleri bryter de Goya helt och hållet med konventionella framställningar och förmedlar istället en lätthet och öppenhet i dem.
De Goya var enligt hans sätt att tänka en mycket progressiv och modern konstnär på sin tid. Detta kan också ses i temana, som ofta också fokuserade på politiska eller samhällskritiska frågor. På den tiden uppfattades konsten fortfarande som ett hantverk, vilket också innebär att konstnärerna arbetade enligt order, vilket man inte kan se hos de Goya. Han målade många målningar av fri vilja och för att illustrera en personlig attityd. Ett exempel på detta är den berömda målningen "Skjutningen av upprorsmännen den 3 maj 1808", där han skildrar den politiska oron på ett mycket kritiskt sätt. I den här målningen kan man också se en annan egenskap hos konstnären. De Goya provocerade ofta med sina målningar, inte bara i politisk mening utan även i ett socialt sammanhang. I detta sammanhang var målningen "Den nakna Maya" inte bara en provokation utan också ett revolutionärt verk. På den tiden var denna målning den första nakenmålningen i spansk konst och många såg den som ett brott med traditionen. Trots kritiken mot konstnären på den tiden är det just de kritiserade aspekterna som i slutändan gjorde de Goya till en revolutionär konstnär på sin tid.
Francisco de Goya var en spansk målare från 1700- och 1800-talen. Han fick en konstnärlig utbildning och gjorde karriär vid hovet som mål. De Goya, som fortfarande var okänd vid den tiden, arbetade för att förverkliga sin dröm tills han slutligen utsågs till bland annat kungens målare. Några år senare drabbades konstnären av en allvarlig stroke som gjorde att han förlorade sin hörsel. Denna drastiska händelse hade dock ingen negativ inverkan på hans karriär och han var fortfarande hovets mest eftertraktade porträttmålare. Senare tvingades Francisco de Goya emigrera till Bordeaux eftersom han var politiskt förföljd. Anledningen till detta var hans teckningar av kriget, som innehöll mycket kritiska skildringar av kyrkan och kungamakten, vilket väckte upprördhet.
När vi går vidare till konstnärens stil kan man i hans målningar se att han har använt sig av många olika konststilar, vilket gör det omöjligt att exakt klassificera hans stil. Han inledde dock sin karriär främst med målningar som kan klassificeras som rokoko. Dessa målningar kännetecknades alltså av glädje, elegans och lekfullhet. Efter sin sjukdom förändrades hans stil enormt, så att han i stället för de vanliga glada motiven plötsligt fick dystra, spöklika figurer och mörkare färger i sina målningar. Detta förklaras bland annat av att målaren hade en förändrad sinnesuppfattning på grund av sin dövhet och därför uppfattade sin omgivning mer kritiskt. I de verk som följde kunde man fortfarande känna igen en stor variation av stilar. I sitt porträttmåleri bryter de Goya helt och hållet med konventionella framställningar och förmedlar istället en lätthet och öppenhet i dem.
De Goya var enligt hans sätt att tänka en mycket progressiv och modern konstnär på sin tid. Detta kan också ses i temana, som ofta också fokuserade på politiska eller samhällskritiska frågor. På den tiden uppfattades konsten fortfarande som ett hantverk, vilket också innebär att konstnärerna arbetade enligt order, vilket man inte kan se hos de Goya. Han målade många målningar av fri vilja och för att illustrera en personlig attityd. Ett exempel på detta är den berömda målningen "Skjutningen av upprorsmännen den 3 maj 1808", där han skildrar den politiska oron på ett mycket kritiskt sätt. I den här målningen kan man också se en annan egenskap hos konstnären. De Goya provocerade ofta med sina målningar, inte bara i politisk mening utan även i ett socialt sammanhang. I detta sammanhang var målningen "Den nakna Maya" inte bara en provokation utan också ett revolutionärt verk. På den tiden var denna målning den första nakenmålningen i spansk konst och många såg den som ett brott med traditionen. Trots kritiken mot konstnären på den tiden är det just de kritiserade aspekterna som i slutändan gjorde de Goya till en revolutionär konstnär på sin tid.
Sida 1 / 29