Sida 1 / 1
När barnen var ute ur huset såg Edward Duncan att tiden var inne för att ägna sig helt åt måleri. Först vid 32 års ålder gifte han sig och tillsammans med sin fru Berthia fick han sju barn. När de hade gått skilda vägar utnyttjade Duncan fritiden och åkte till havet i många veckor varje sommar. Det var vid kusten nära Swansea i södra Wales som han målade de kustscener som nu främst förknippas med hans namn.
Det betyder dock inte att han var lat innan dess. Efter Duncans död 1882 lade ett välkänt auktionshus inte mindre än 2 000 verk som han hade skapat under sin livstid under klubban. Vissa av dem verkar nästan som vykortsmotiv, då havet försiktigt smälter in mot perfekt böjda stränder, medan vattnet i andra fall är vilt och skickar fartyg med fulla segel i en olycksbådande skevhet. Sedan finns det vardagliga scener, som observeras i hans hemstad London eller någonstans på landsbygden, som helt enkelt skildrar en hantverkares arbete eller fina herrars jaktglädje, och då och då finns det landskapsscener utan vatten i Edward Duncans verk. Man kan se att konstnären hade mycket glädje i sitt arbete, att han inspirerades överallt och att han inte var rädd för att prova nya färger, nya intryck eller nya tekniker.
Tryggheten att kunna ta olika vägar som konstnär då och då, drog Duncan förmodligen från sina framgångar. Till skillnad från många andra konstnärer på sin tid, som förgäves jagade berömmelse och framgång, hade Duncan redan i unga år gjort sig ett namn i konstvärlden och hade friheten att hitta sin egen väg. Detta ledde honom i första hand till akvarellmålningar, som fascinerade honom i form av William Havell:s verk. Den entusiasm för havsscener och för segelfartygens stolta prakt som syns i Duncans oräkneliga fartygsskildringar hade han troligen kopierat från William John Huggins, som tjänade den engelske kungen som hovmålare och vars verk därför väckte stor uppmärksamhet. Duncan utvecklade dock sin egen stil och framför allt en imponerande expertis i akvarellmålning. När det gällde färger och oljor, blandningsförhållanden och tekniker var han en allmänt erkänd expert. Detta syns också i hans verk, som alla talar sitt eget språk och har sitt eget individuella uttryck trots att de ofta har liknande motiv.
När barnen var ute ur huset såg Edward Duncan att tiden var inne för att ägna sig helt åt måleri. Först vid 32 års ålder gifte han sig och tillsammans med sin fru Berthia fick han sju barn. När de hade gått skilda vägar utnyttjade Duncan fritiden och åkte till havet i många veckor varje sommar. Det var vid kusten nära Swansea i södra Wales som han målade de kustscener som nu främst förknippas med hans namn.
Det betyder dock inte att han var lat innan dess. Efter Duncans död 1882 lade ett välkänt auktionshus inte mindre än 2 000 verk som han hade skapat under sin livstid under klubban. Vissa av dem verkar nästan som vykortsmotiv, då havet försiktigt smälter in mot perfekt böjda stränder, medan vattnet i andra fall är vilt och skickar fartyg med fulla segel i en olycksbådande skevhet. Sedan finns det vardagliga scener, som observeras i hans hemstad London eller någonstans på landsbygden, som helt enkelt skildrar en hantverkares arbete eller fina herrars jaktglädje, och då och då finns det landskapsscener utan vatten i Edward Duncans verk. Man kan se att konstnären hade mycket glädje i sitt arbete, att han inspirerades överallt och att han inte var rädd för att prova nya färger, nya intryck eller nya tekniker.
Tryggheten att kunna ta olika vägar som konstnär då och då, drog Duncan förmodligen från sina framgångar. Till skillnad från många andra konstnärer på sin tid, som förgäves jagade berömmelse och framgång, hade Duncan redan i unga år gjort sig ett namn i konstvärlden och hade friheten att hitta sin egen väg. Detta ledde honom i första hand till akvarellmålningar, som fascinerade honom i form av William Havell:s verk. Den entusiasm för havsscener och för segelfartygens stolta prakt som syns i Duncans oräkneliga fartygsskildringar hade han troligen kopierat från William John Huggins, som tjänade den engelske kungen som hovmålare och vars verk därför väckte stor uppmärksamhet. Duncan utvecklade dock sin egen stil och framför allt en imponerande expertis i akvarellmålning. När det gällde färger och oljor, blandningsförhållanden och tekniker var han en allmänt erkänd expert. Detta syns också i hans verk, som alla talar sitt eget språk och har sitt eget individuella uttryck trots att de ofta har liknande motiv.