Sida 1 / 1
Benvenuto Cellini, som föddes den 3 november 1500 i Florens och dog där den 13 februari 1571, var en viktig representant för manérismen, en konstnärlig rörelse under senrenässansen. Som italiensk guldsmed och skulptör satte han sitt bestående avtryck i konsthistorien. I detta sammanhang anses han vara en av de största skulptörerna från efter antiken och representerar den italienska renässansens "uomo universale", som utmärkte sig genom sin mångsidighet på olika områden.
Hans far, Giovanni Cellini, var en byggmästare och musiker som arbetade i tjänst hos Medici, en mäktig italiensk familj på den tiden. Cellini växte upp i en konstnärlig miljö där hans far också tillverkade musikinstrument. Det var ursprungligen tänkt att han skulle följa i faderns musikaliska fotspår, men vid 14 års ålder bestämde han sig för att börja med guldsmide. Han började sin lärlingstid hos Michelangelo da Viviano, fadern till sin framtida ärkerival Baccio Bandinelli, innan han flyttade till Antonio di Sandros verkstad.
Cellini var en kontroversiell figur. Hans självbiografi avslöjar att han begick mord tre gånger. Trots sitt mörka förflutna var han högt ansedd som konstnär och arbetade i olika roller, bland annat som guldsmed, skulptör, medaljör, författare och musiker.
Cellinis verk, som innefattar några av renässansens finaste skulpturer och smycken, var så gott som bortglömda efter hans död och återupptäcktes först på 1800-talet. Hans konstnärliga karriär, som ägde rum i både Florens och Rom, präglades av hans arbete för viktiga personer som påvarna och familjen Medici.
Hans förmodligen mest kända skulptur är "Perseus med Medusahuvudet", som visas i Loggia dei Lanzi i Florens. Detta verk, som tog åtta år att färdigställa och som upprepade gånger plågades av svårigheter, anses vara hans mästerverk och befäste hans rykte som en av sin tids ledande skulptörer.
Under sina senare år övergick Cellini till prästerskapet och tog tonsuren 1558. Trots denna förändring förblev han argumentativ och blev ofta indragen i rättsliga tvister. Han dog i Florens 1571, men hans arv lever vidare i hans imponerande verk och fascinerande självbiografi.
Benvenuto Cellini, som föddes den 3 november 1500 i Florens och dog där den 13 februari 1571, var en viktig representant för manérismen, en konstnärlig rörelse under senrenässansen. Som italiensk guldsmed och skulptör satte han sitt bestående avtryck i konsthistorien. I detta sammanhang anses han vara en av de största skulptörerna från efter antiken och representerar den italienska renässansens "uomo universale", som utmärkte sig genom sin mångsidighet på olika områden.
Hans far, Giovanni Cellini, var en byggmästare och musiker som arbetade i tjänst hos Medici, en mäktig italiensk familj på den tiden. Cellini växte upp i en konstnärlig miljö där hans far också tillverkade musikinstrument. Det var ursprungligen tänkt att han skulle följa i faderns musikaliska fotspår, men vid 14 års ålder bestämde han sig för att börja med guldsmide. Han började sin lärlingstid hos Michelangelo da Viviano, fadern till sin framtida ärkerival Baccio Bandinelli, innan han flyttade till Antonio di Sandros verkstad.
Cellini var en kontroversiell figur. Hans självbiografi avslöjar att han begick mord tre gånger. Trots sitt mörka förflutna var han högt ansedd som konstnär och arbetade i olika roller, bland annat som guldsmed, skulptör, medaljör, författare och musiker.
Cellinis verk, som innefattar några av renässansens finaste skulpturer och smycken, var så gott som bortglömda efter hans död och återupptäcktes först på 1800-talet. Hans konstnärliga karriär, som ägde rum i både Florens och Rom, präglades av hans arbete för viktiga personer som påvarna och familjen Medici.
Hans förmodligen mest kända skulptur är "Perseus med Medusahuvudet", som visas i Loggia dei Lanzi i Florens. Detta verk, som tog åtta år att färdigställa och som upprepade gånger plågades av svårigheter, anses vara hans mästerverk och befäste hans rykte som en av sin tids ledande skulptörer.
Under sina senare år övergick Cellini till prästerskapet och tog tonsuren 1558. Trots denna förändring förblev han argumentativ och blev ofta indragen i rättsliga tvister. Han dog i Florens 1571, men hans arv lever vidare i hans imponerande verk och fascinerande självbiografi.