Sida 1 / 1
Att se människor i ansiktet är porträttmålarens öde. Det som visas på duken är mer eller mindre likartat och avslöjar inte alltid den avbildade personens väsen. Anton Graff, med sitt uppmärksamma öga och sin konstnärliga talang, anförtrodde dock med rätta många framstående samtida personer deras avbild.
Den begåvade pojken föddes i Winterthur i Schweiz som son till en tenngjutare och var förutbestämd för ett hantverksmässigt men endast marginellt konstnärligt yrke. I Johann Ulrich Schellenbergs lokala ritskola kunde han dock utveckla sina färdigheter innan han 1756 flyttade till Augsburg för att bli gravör Johann Jakob Haid. Ett år senare gick han in hos porträtt- och hovmålaren Leonhard Schneider. Kopieringen av porträtt, som var vanlig vid den tiden, ledde till att han utförde porträtt av Fredrik den store. År 1759 lämnade han Schneiders verkstad och vände sig återigen till Johann Jakob Haid. Upplysningsandan nådde honom senast när de schweiziska teologerna och filosoferna Johann Georg Sulzer och Johann Kaspar Lavater besökte honom tillsammans med målaren Johann Heinrich Füssli, 1764. Mötet tycks ha påverkat honom inte helt obetydligt. Han var en berömd porträttmålare och utnämndes 1766 till hovmålare för kurfurstendömet Sachsen, och samma år fick han en utnämning till Dresdens konstakademi. Från och med då var Dresden hans kreativitetsplats, som han bara lämnade då och då.
Många välkända porträtt av målaren kastar ljus över tidens personers betydelse och attityder. Förutom bilderna av Fredrik den store och Fredrik Wilhelm II har konstnären satt alla viktiga offentliga personer på duk eller ritpapper. Bland dem finns också intellektuella giganter och litterära personer som Lessing, Herder och Schiller. Men till skillnad från de föregående epokerna barocken och den tidiga rokokon porträtterade han både representanter för adeln och bourgeoisin. Upplysningens anda återspeglas här i de avbildade personernas namn och karaktär, men också i konstnärens tydliga måleriska återgivning. Bilderna visar detaljer av kläder och ibland även accessoarer som symboler för status. Ändå är ansiktsuttrycket inte stelt, porträtten är inte opersonliga. De leder alltid till att man kan gissa sig till personens karaktär. När det gäller färgerna är de flesta bilderna ganska återhållsamma. Kroppens rörelse eller ett visst ansiktsuttryck, som ofta är förvånansvärt känslosamt för ett representativt porträtt, får dem att framstå som rörliga och livliga. Även om de avbildade personerna befinner sig i en rumslighet som inte är närmare definierad, har den mångsidiga konstnären senare i vissa verk använt sig av just denna aspekt. Runt 1800 visar vissa landskapsmålningar från Dresdenområdet ett helt annat uttryck: de visar en tendens till romantik. Tematiskt är de inte långt ifrån motiven Caspar David Friedrichs och Philipp Otto Runges och erbjöd dem konstnärlig orientering. Målningsmässigt kan man dock se de första tecknen på ett impressionistiskt representationssätt.
Att se människor i ansiktet är porträttmålarens öde. Det som visas på duken är mer eller mindre likartat och avslöjar inte alltid den avbildade personens väsen. Anton Graff, med sitt uppmärksamma öga och sin konstnärliga talang, anförtrodde dock med rätta många framstående samtida personer deras avbild.
Den begåvade pojken föddes i Winterthur i Schweiz som son till en tenngjutare och var förutbestämd för ett hantverksmässigt men endast marginellt konstnärligt yrke. I Johann Ulrich Schellenbergs lokala ritskola kunde han dock utveckla sina färdigheter innan han 1756 flyttade till Augsburg för att bli gravör Johann Jakob Haid. Ett år senare gick han in hos porträtt- och hovmålaren Leonhard Schneider. Kopieringen av porträtt, som var vanlig vid den tiden, ledde till att han utförde porträtt av Fredrik den store. År 1759 lämnade han Schneiders verkstad och vände sig återigen till Johann Jakob Haid. Upplysningsandan nådde honom senast när de schweiziska teologerna och filosoferna Johann Georg Sulzer och Johann Kaspar Lavater besökte honom tillsammans med målaren Johann Heinrich Füssli, 1764. Mötet tycks ha påverkat honom inte helt obetydligt. Han var en berömd porträttmålare och utnämndes 1766 till hovmålare för kurfurstendömet Sachsen, och samma år fick han en utnämning till Dresdens konstakademi. Från och med då var Dresden hans kreativitetsplats, som han bara lämnade då och då.
Många välkända porträtt av målaren kastar ljus över tidens personers betydelse och attityder. Förutom bilderna av Fredrik den store och Fredrik Wilhelm II har konstnären satt alla viktiga offentliga personer på duk eller ritpapper. Bland dem finns också intellektuella giganter och litterära personer som Lessing, Herder och Schiller. Men till skillnad från de föregående epokerna barocken och den tidiga rokokon porträtterade han både representanter för adeln och bourgeoisin. Upplysningens anda återspeglas här i de avbildade personernas namn och karaktär, men också i konstnärens tydliga måleriska återgivning. Bilderna visar detaljer av kläder och ibland även accessoarer som symboler för status. Ändå är ansiktsuttrycket inte stelt, porträtten är inte opersonliga. De leder alltid till att man kan gissa sig till personens karaktär. När det gäller färgerna är de flesta bilderna ganska återhållsamma. Kroppens rörelse eller ett visst ansiktsuttryck, som ofta är förvånansvärt känslosamt för ett representativt porträtt, får dem att framstå som rörliga och livliga. Även om de avbildade personerna befinner sig i en rumslighet som inte är närmare definierad, har den mångsidiga konstnären senare i vissa verk använt sig av just denna aspekt. Runt 1800 visar vissa landskapsmålningar från Dresdenområdet ett helt annat uttryck: de visar en tendens till romantik. Tematiskt är de inte långt ifrån motiven Caspar David Friedrichs och Philipp Otto Runges och erbjöd dem konstnärlig orientering. Målningsmässigt kan man dock se de första tecknen på ett impressionistiskt representationssätt.