Den holländska målningen från det tidiga 1600-talet vilade i en slummer. Konstnärerna föredrog att måla porträtt och genrebilder. Verkens huvudfokus var inte att skildra verkliga förhållanden. Varken konstnärer eller samlare ansåg att det nederländska landskapet var attraktivt eller att det var avbildat i idealisk form. Allart van Everdingen valde landskapsmåleriet, som till en början inte lovade honom några framtidsutsikter. Everdingen lämnade landet och reste. Det finns olika spekulationer om vad som hände under resan. Allart van Everdingen lämnade sitt hem för att bege sig norrut. Kanske var hans destination Köpenhamn för att fördjupa sina konststudier där. Konstnären valde sjövägen till Danmark. Fartyget hamnade i en storm och skadades. Konstnären var oskadd men räddad och fick stanna i Norge tills fartyget var sjödugligt igen och Everdingen kunde fortsätta sin resa. Under sin korta vistelse i den nordligaste delen av landet upplevde konstnären Norges fascinerande natur. Fjorderns täta skogar och klippor inspirerade konstnären och han började skissa. Det var första gången en nederländsk landskapsmålare mötte ett så uttrycksfullt landskap. Everdingen fortsatte sin resa och återvände efter en kort vistelse till Nederländerna. I sin ateljé började han arbeta med sina skisser.
Everdingen var uttrycksfull och målade mästerligt och satte sina intryck av det nordiska landskapet på duk. Mörka granar, branta klippor och forsande vattenfall blev scener som inte behövde korrigeras för att bli idealiska. Färgerna, som ofta valts mörka och dystra, belystes av Everdingen med landskapets naturliga ljus. Everdingen anses vara den målare som introducerade de nordiska bergslandskapen i måleriet. Samtidigt öppnade han ögonen för det inhemska landskapet och gav impulser som var grundläggande för det nederländska landskapsmåleriet.
Den intensiva granskningen och skildringen samt den detaljerade kunskapen om granskogarna, gläntorna och de charmiga trähusen tyder på att målaren gjorde en studieresa genom Norge utöver en kortare vistelse. Everdingens hängivenhet till naturens sanning i måleriet höjde hans uppskattning av sin egen miljö.
Förutom måleri gjorde konstnären även etsningar. I början av århundradet utvecklades etsningstekniken med hjälp av kopparplattor. En metod som gjorde det möjligt för konstnärer att reproducera och sälja sina verk. I samhället utvecklades långsamt en känsla för att samla in konst och etsningar låg på en lägre prisnivå vid förvärv än beställda oljemålningar. Everdingens verk var mycket populära och blev en eftertraktad vara i samlarkretsar. Med framgångarna kom det även efterföljare som tog upp motiven från utländska landskap och införlivade dem i sina egna verk.
Den holländska målningen från det tidiga 1600-talet vilade i en slummer. Konstnärerna föredrog att måla porträtt och genrebilder. Verkens huvudfokus var inte att skildra verkliga förhållanden. Varken konstnärer eller samlare ansåg att det nederländska landskapet var attraktivt eller att det var avbildat i idealisk form. Allart van Everdingen valde landskapsmåleriet, som till en början inte lovade honom några framtidsutsikter. Everdingen lämnade landet och reste. Det finns olika spekulationer om vad som hände under resan. Allart van Everdingen lämnade sitt hem för att bege sig norrut. Kanske var hans destination Köpenhamn för att fördjupa sina konststudier där. Konstnären valde sjövägen till Danmark. Fartyget hamnade i en storm och skadades. Konstnären var oskadd men räddad och fick stanna i Norge tills fartyget var sjödugligt igen och Everdingen kunde fortsätta sin resa. Under sin korta vistelse i den nordligaste delen av landet upplevde konstnären Norges fascinerande natur. Fjorderns täta skogar och klippor inspirerade konstnären och han började skissa. Det var första gången en nederländsk landskapsmålare mötte ett så uttrycksfullt landskap. Everdingen fortsatte sin resa och återvände efter en kort vistelse till Nederländerna. I sin ateljé började han arbeta med sina skisser.
Everdingen var uttrycksfull och målade mästerligt och satte sina intryck av det nordiska landskapet på duk. Mörka granar, branta klippor och forsande vattenfall blev scener som inte behövde korrigeras för att bli idealiska. Färgerna, som ofta valts mörka och dystra, belystes av Everdingen med landskapets naturliga ljus. Everdingen anses vara den målare som introducerade de nordiska bergslandskapen i måleriet. Samtidigt öppnade han ögonen för det inhemska landskapet och gav impulser som var grundläggande för det nederländska landskapsmåleriet.
Den intensiva granskningen och skildringen samt den detaljerade kunskapen om granskogarna, gläntorna och de charmiga trähusen tyder på att målaren gjorde en studieresa genom Norge utöver en kortare vistelse. Everdingens hängivenhet till naturens sanning i måleriet höjde hans uppskattning av sin egen miljö.
Förutom måleri gjorde konstnären även etsningar. I början av århundradet utvecklades etsningstekniken med hjälp av kopparplattor. En metod som gjorde det möjligt för konstnärer att reproducera och sälja sina verk. I samhället utvecklades långsamt en känsla för att samla in konst och etsningar låg på en lägre prisnivå vid förvärv än beställda oljemålningar. Everdingens verk var mycket populära och blev en eftertraktad vara i samlarkretsar. Med framgångarna kom det även efterföljare som tog upp motiven från utländska landskap och införlivade dem i sina egna verk.
Sida 1 / 7