"Hundar gör inga misstag", sa den berömda detektiven Sherlock Holmes en gång. Kanske är detta också förklaringen till att människans äldsta husdjur länge har varit ett vanligt motiv bland målare som jaktkamrat, lekkamrat eller knähund. År 1873 bildades det styrande organet för hunduppfödning i Storbritannien. I och med att avelsreglerna infördes blev hundporträtt enormt populära på den tiden. Många målare specialiserade sig på att avbilda djur och var mycket framgångsrika. Bland dem fanns Alfred Duke, en brittisk konstnär från 1800-talet och början av 1900-talet.

Duke kände uppenbarligen en djup tillgivenhet för hundar och studerade dem mycket noga. Hans kärlek återspeglas i hans målningar, där djuren företrädesvis avbildas i vardagliga situationer, t.ex. vid jakt, men också hemma vid bordet, framför kaminen eller i samspel med andra två- eller fyrbenta vänner. Dukes presentation fokuserar på hundens hållning, uttryck och rörelse, och fångar på ett övertygande sätt inte bara det enskilda djurets personlighet utan även karaktären hos de olika raserna. Målningen Full Cry visar en flock jakthundar som har fått upp doften av ett bytesdjur och nu är i full färd med att förfölja det. Med sina utsträckta kroppar, glänsande ögon och plattlagda öron förkroppsligar de jaktinstinkten som är medfödd hos dem. Duke är en mästare på att fånga både hundarnas rörelse och koncentration. De uppfattas som en grupp där individuella uttryck saknas. När målaren däremot avbildar hundar i en hemmiljö står djurets individualitet i förgrunden. The Uninvited Guest visar tre valpar som sitter framför dörren till en bondgård och tittar på en alfågel. Deras reaktioner på fågeln är olika och sträcker sig från nyfikenhet till skepsis och väntan. Duke tar också upp ögonblicksbilder där hundar ger efter för sina primitiva drifter och stjäl människors mat. I målningen Temptation, till exempel, tittar en hungrig Jack Russell terrier på en bit skinka på en tallrik, medan en representant av samma ras i Fish Is Cheap Today stjäl en fisk på marknaden. Det sistnämnda verket har fått sin titel från den reklamslogan som fortfarande är halvt synlig i bildens högra kant och som ironiskt nog står i kontrast till hunden som tar för sig av den gratis maten. I Dukes verk saknas människofigurer, vilket ger djuren en egen värdighet som tydligt skiljer sig från deras roll som "människans bästa vän".

Men Alfred Dukes fyrbenta vänner lever i en idealiserad värld. Inte ens på hans jaktbilder finns det några tecken på smuts, blod eller smärta. Det var annorlunda med hans kollegor på kontinenten. De var inte rädda för att skildra gatuhundens lidande. Konstexperten William Secord sammanfattade det en gång så här: "Britterna tycker om att det är vackert, helt enkelt."