När den gamla valfångaren Terra Nova lämnade Londons hamn den 1 juni 1910 var destinationen världens södra isyta. Expeditionens ledare var ingen mindre än Robert Falcon Scott, som redan i början av resan var en brittisk nationalhjälte och som hade respekt i det engelska samhället genom tidigare upptäcktsresor. Ombord fanns ett team av män vars världsåskådning såg Antarktis som en naturlig fästning som skulle erövras och belägras. Ingen visste då att få av männen skulle återvända till London och att detta skulle bli Scotts sista resa. Bland dem fanns fotografen Herbert George Ponting. Den brittiska fotografen hade redan haft ett händelserikt liv vid den här tiden. Efter att ha lämnat föräldrahemmet i Salisbury i södra England prövade han lyckan i Kalifornien. Berättelserna om det nya landet och dess möjligheter hade fängslat honom och han köpte en fruktodling i det soliga Kalifornien. Herbert Ponting kunde inte förverkliga sin dröm, utan återvände till England och ägnade sig istället åt fotografi.
Pontings talang låg i ett berättande visuellt språk. Han kunde sälja sina första fotografier till olika tidskrifter. Fotografen gillade kombinationen av journalistik och illustration och gav ut en bok med fotografier som han hade samlat in i Japan. Hans erfarenhet och fotografiska talang ledde till att han kom ombord på Terra Nova. Herbert Ponting föredrog glasplåtar som medium för sina fotografier. Trots att fotografisk film redan hade uppfunnits föredrog han att använda den traditionella tekniken för sina bilder. Dessutom använde han en filmkamera som kunde spela in korta sekvenser. Herbert Ponting var en av de äldsta expeditionsmedlemmarna och tillbringade mycket tid i baslägret. Här hade han inrättat ett litet mörkrum. Hans motiv var männen i tjocka, grova kläder, hästarna och den unika kontinenten med sina vita stränder. Ett unikt självporträtt som visar fotografen i arbete är av exceptionell kvalitet under de blåsiga och kalla förhållandena.
Herbert Ponting deltog inte i loppet till Sydpolen. Han tog ett sista foto av Scott när laget lämnade honom. Själv återvände han till England. Han ville sortera sina fotoplattor och förbereda sina bilder så att Scott kunde använda dem för föreläsningar när han återvände. Expeditionen förde deltagarna till randen av ekonomisk ruin. Scott skulle återvända som en framgångsrik upptäcktsresande och generera inkomster genom att presentera fotografierna. Efter Scotts död återvände Ponting till Arktis igen och tog fler bilder. Fotografen lämnade efter sig unika fotografier av ett landskap som få människor har sett i den här staten och som aldrig kommer att bli detsamma igen.
När den gamla valfångaren Terra Nova lämnade Londons hamn den 1 juni 1910 var destinationen världens södra isyta. Expeditionens ledare var ingen mindre än Robert Falcon Scott, som redan i början av resan var en brittisk nationalhjälte och som hade respekt i det engelska samhället genom tidigare upptäcktsresor. Ombord fanns ett team av män vars världsåskådning såg Antarktis som en naturlig fästning som skulle erövras och belägras. Ingen visste då att få av männen skulle återvända till London och att detta skulle bli Scotts sista resa. Bland dem fanns fotografen Herbert George Ponting. Den brittiska fotografen hade redan haft ett händelserikt liv vid den här tiden. Efter att ha lämnat föräldrahemmet i Salisbury i södra England prövade han lyckan i Kalifornien. Berättelserna om det nya landet och dess möjligheter hade fängslat honom och han köpte en fruktodling i det soliga Kalifornien. Herbert Ponting kunde inte förverkliga sin dröm, utan återvände till England och ägnade sig istället åt fotografi.
Pontings talang låg i ett berättande visuellt språk. Han kunde sälja sina första fotografier till olika tidskrifter. Fotografen gillade kombinationen av journalistik och illustration och gav ut en bok med fotografier som han hade samlat in i Japan. Hans erfarenhet och fotografiska talang ledde till att han kom ombord på Terra Nova. Herbert Ponting föredrog glasplåtar som medium för sina fotografier. Trots att fotografisk film redan hade uppfunnits föredrog han att använda den traditionella tekniken för sina bilder. Dessutom använde han en filmkamera som kunde spela in korta sekvenser. Herbert Ponting var en av de äldsta expeditionsmedlemmarna och tillbringade mycket tid i baslägret. Här hade han inrättat ett litet mörkrum. Hans motiv var männen i tjocka, grova kläder, hästarna och den unika kontinenten med sina vita stränder. Ett unikt självporträtt som visar fotografen i arbete är av exceptionell kvalitet under de blåsiga och kalla förhållandena.
Herbert Ponting deltog inte i loppet till Sydpolen. Han tog ett sista foto av Scott när laget lämnade honom. Själv återvände han till England. Han ville sortera sina fotoplattor och förbereda sina bilder så att Scott kunde använda dem för föreläsningar när han återvände. Expeditionen förde deltagarna till randen av ekonomisk ruin. Scott skulle återvända som en framgångsrik upptäcktsresande och generera inkomster genom att presentera fotografierna. Efter Scotts död återvände Ponting till Arktis igen och tog fler bilder. Fotografen lämnade efter sig unika fotografier av ett landskap som få människor har sett i den här staten och som aldrig kommer att bli detsamma igen.
Sida 1 / 5